Ett nytt kapitel - Carpe Diem

Jag vågar inte vända blad. Jag vågar inte se vad som står på nästa sida. Jag vågar inte lämna detta kapitel bakom mig. Jag skulle ju kunna läsa om det. Jag skulle kunna leva om det. Jag skulle kunna vara nybliven 20åring igen. 20 år och hela livet framför mig utan några som helt tankar på hur svårt det skulle komma att bli. Hela livet. Det är det som är så läskigt. Att bli vuxen och ha hela livet i ens egna händer. Man kan inte skylla på något eller någon, alla val är ens egna och därtill konsekvenserna. Jag är ett år äldre och har nu gjort ”det man ska göra” innan man sätter igång med ens ”riktiga vuxna liv”. Men det känns just nu som om jag börjar om igen. Jag trodde att jag hade gjort alla jobbiga val. Jag hade en plan. Jag visste vad som stod på nästa sida.

Men nu blev det inte så. Och det är precis så livet ter sig. Man vet aldrig riktigt vad som står på nästa sida. Och samtidigt som det är skrämmande att nästa kapitel inte är skrivet i förväg, så är det underbart att man själv får vara författaren. Dagens unga vuxna har så förskräckligt mycket press på sig. På ett sätt så tror jag att det är bra. Samtidigt som det tar kål på en. För samtidigt som man ska stå ut med pressen så tillkommer de oundvikliga känslorna. Paniken, rädslan, kärleken, lyckan, tomheten och den ständiga känslan av att vara totalt bortkommen och förvirrad. Vuxen, bara ordet skrämmer mig ibland. Eller.. Ofta.

Jag önskar ibland att jag skulle kunna stänga av allt. Göra som Dexter, inte den där delen med kalblodigt mördande, men att kunna stänga av ens känslor hade varit väldigt skönt ibland. Men det är när de tankarna dyker upp som jag inser att jag håller på att drunkna, att jag sjunker mot en obefintlig botten och det är då jag skärper mig. Det är då jag tänker ”Ta dagen som den kommer Emelie! En dag i sänder. Problem som inte är aktuella nu skall du inte heller uppslukas av.” Så därför gör jag inte som Dexter, jag stänger bara inte av, jag handskas med känslorna istället och uppskattar att jag överhuvudtaget har känslor. För tänk hur det skulle vara att leva ett helt liv utan alla dessa känslor.. Utan att få bli älskad eller att få älska någon!? Utan att ha någon som förväntar sig något av en!? Utan att ha någon som kan bli besviken och sårad för att man gör fel!? Utan att få känna den underbara känslan av seger och prestation när man klarat av något man aldrig trodde att man skulle klara av!? Tack Gud för att du gav oss känslor! Och tack Gud för att du gav oss kärleken, detta hemska och UNDERBARA ting!

Så nu börjar jag skriva på ett nytt kapitel i boken om Emelie. Läskigt, väldigt läskigt, men även spännande och i allra högsta grad utmanande. Jag är berusad, på livet. Så ta inte bara dagen som den kommer utan fånga den!!

Tro mig, det skall inte bli en sådan bok man tröttnar på och stoppar tillbaks i bokhyllan för att hitta nått bättre. Man ska vara fängslad från första till sista ord.
Carpe Diem.