Bob Jordgubbssaft

Aah, våren är på väg. Ja jag vet att det fortfarande är februari och isarna fortfarande ligger kalla och gråa på sjöarna, men den är på väg, jag lovar. Är äntligen tillbaks i mitt älskade underbara regniga GÖTEBORG. Närmare bestämt, hemma hos mor och far igen. Men just nu så gör det mig faktiskt inte så värst mycket. Visst det känns som ett enormt steg bakåt på min väg mot det oundvikliga vuxenlivet, och jag trivdes verkligen i min och Tildas lägenhet, men jag tror nog att jag kommer behövas här hemma i vår. Plus att Erik och Jeppe har fått det sååå fint!

Annars känns det faktiskt som om livet går sin trevliga lilla gång nu. Jag ska iväg på intervju på ett jobb som personlig assistent idag, så håll tummarna!! Plus att jag har kommit igång med hockeyn, som jag har saknat mer än jag förstått själv. Jag lämnade nog en del av mig kvar här hemma i hockeylaget, och det känns skönt att hitta en av de förlorade pusselbitarna.. Jag börjar faktiskt hitta en hel del av alla de bitar som varit på villovägar. Undra om man någonsin kommer bli ett helt pussel dock. Tror nog inte det. Möjligen när man lämnat det jordliga och bor tillsammans med Gud i himmelen. Ja hoppas verkligen det, det hade ju blivit lite retligt om man glömt den sista biten här nere på jorden.

Har börjat umgås med en kär vän igen. Oj vad jag har saknat henne. Vissa vänner är speciella. Det kan gå månader och åter månader mellan de gånger man träffar dem, men det känns ändå som om det vore igår. Trevligt.

Just nu känner jag mig faktiskt ganska så tillfreds med livet. Känner mig mer munter, mer mig själv. Det är skönt. Tycker verkligen inte om när det man saknar mest, är sig själv. Trodde aldrig att jag skulle kunna tappa bort mig själv. Jag som var så säker på vem jag var och vad jag ville.. Så snälla spring inte iväg för mig igen.. Inte på ett bra tag iaf.

Jimmy Eat World – Hear You Me

Ett nytt kapitel - Carpe Diem

Jag vågar inte vända blad. Jag vågar inte se vad som står på nästa sida. Jag vågar inte lämna detta kapitel bakom mig. Jag skulle ju kunna läsa om det. Jag skulle kunna leva om det. Jag skulle kunna vara nybliven 20åring igen. 20 år och hela livet framför mig utan några som helt tankar på hur svårt det skulle komma att bli. Hela livet. Det är det som är så läskigt. Att bli vuxen och ha hela livet i ens egna händer. Man kan inte skylla på något eller någon, alla val är ens egna och därtill konsekvenserna. Jag är ett år äldre och har nu gjort ”det man ska göra” innan man sätter igång med ens ”riktiga vuxna liv”. Men det känns just nu som om jag börjar om igen. Jag trodde att jag hade gjort alla jobbiga val. Jag hade en plan. Jag visste vad som stod på nästa sida.

Men nu blev det inte så. Och det är precis så livet ter sig. Man vet aldrig riktigt vad som står på nästa sida. Och samtidigt som det är skrämmande att nästa kapitel inte är skrivet i förväg, så är det underbart att man själv får vara författaren. Dagens unga vuxna har så förskräckligt mycket press på sig. På ett sätt så tror jag att det är bra. Samtidigt som det tar kål på en. För samtidigt som man ska stå ut med pressen så tillkommer de oundvikliga känslorna. Paniken, rädslan, kärleken, lyckan, tomheten och den ständiga känslan av att vara totalt bortkommen och förvirrad. Vuxen, bara ordet skrämmer mig ibland. Eller.. Ofta.

Jag önskar ibland att jag skulle kunna stänga av allt. Göra som Dexter, inte den där delen med kalblodigt mördande, men att kunna stänga av ens känslor hade varit väldigt skönt ibland. Men det är när de tankarna dyker upp som jag inser att jag håller på att drunkna, att jag sjunker mot en obefintlig botten och det är då jag skärper mig. Det är då jag tänker ”Ta dagen som den kommer Emelie! En dag i sänder. Problem som inte är aktuella nu skall du inte heller uppslukas av.” Så därför gör jag inte som Dexter, jag stänger bara inte av, jag handskas med känslorna istället och uppskattar att jag överhuvudtaget har känslor. För tänk hur det skulle vara att leva ett helt liv utan alla dessa känslor.. Utan att få bli älskad eller att få älska någon!? Utan att ha någon som förväntar sig något av en!? Utan att ha någon som kan bli besviken och sårad för att man gör fel!? Utan att få känna den underbara känslan av seger och prestation när man klarat av något man aldrig trodde att man skulle klara av!? Tack Gud för att du gav oss känslor! Och tack Gud för att du gav oss kärleken, detta hemska och UNDERBARA ting!

Så nu börjar jag skriva på ett nytt kapitel i boken om Emelie. Läskigt, väldigt läskigt, men även spännande och i allra högsta grad utmanande. Jag är berusad, på livet. Så ta inte bara dagen som den kommer utan fånga den!!

Tro mig, det skall inte bli en sådan bok man tröttnar på och stoppar tillbaks i bokhyllan för att hitta nått bättre. Man ska vara fängslad från första till sista ord.
Carpe Diem.