Giv mig styrka!

Det fanns en tid då det kändes som om det inte fanns någonting som jag inte skulle klara av. En tid när jag var starkast i världen. När jag såg hinder och problem som utmaningar. När jag var väldigt bekväm i mig själv och egentligen inte funderade så värst mycket på vem jag var och vart jag skulle. Jag vill tillbaks till den tiden. Jag vill bort härifrån. Bort bort bort.

Jag orkar inte känna mig såhär ensam och betydelselös. Såhär mycket fritid och alla dessa deppiga tankar bli för mycket! Jag försöker sysselsätta mig. Jag städar, diskar, bakar, lagar mat, läser, skriver, badar och stökar till så att jag kan städa igen. Det är jag och min prickiga flodhäst mot världen. För eftersom att jag varken pluggar eller jobbar så har jag inte direkt det ”naturliga kompisflödet”. Jag skulle ju kunna vara modig och djärv och sätta mig på ett café och prata med främlingar och disskutera Stockholms tempo eller caféts kaffe som stått på i sisådär 4 timmar för länge som man dricker ändå. Men tjejerna skulle förmodligen tro att jag var knäpp och killarna skulle väl tro att jag stötte på dem. Och helt ärligt så är jag inte särskilt intresserad av nått av det.

Som tur är så kommer min älskade vän Johanna hit på torsdag, och innan dess tänkte jag ta en sväng förbi Västerås och hälsa på fröken Ruth. Och lagom till att Johanna åker hem så kommer Tessan hit, och efter det, Jossan. Så just nu så ser faktiskt framtiden lite ljusare ut. Dock finns det en som jag saknar lite mer än dom andra..

Jaja, nu är det Ellen på tv, jag har lyckats lära mig den hemska förmiddagstv-tablån utantill, så nu ser jag till att inte missa godbitarna, så som just Ellen, i uppsjön av spelprogram och gamla 80/90-talsserier.

På återseende, det blir nog en hel del mer av detta omåttligt trendiga bloggande för mig framöver. För varför inte dela med sig av tankar och idéer med hela världen!? Undrar när bubblan spricker.

CIAO!

(Man kan även underhålla sig med Youtube... http://www.youtube.com/watch?v=Tx1XIm6q4r4 )